Vildkaninen, även kallad europeisk kanin, planterades in i Sverige omkring år 1900 och har fått särskilt starkt fäste i framför allt de sydligaste länen och på Gotland.

Utseende

Vildkaninen är i regel mindre än skogsharen och betydligt mindre än fältharen. Vildkaniner har även mindre fötter och kortare öron än hararna. Jämfört med hararna har vildkaninen väldigt lite svart på öronspetsarna.

I rörelse har vildkaniner ett mer springande än hoppande steg.

Ekologi och föda

Vildkaninen ställer högre krav på biotopen än harar för att trivas. Marken måste vara lättgrävd eftersom de bor och söker skydd i underjordiska tunnlar.

Den lever av örter, gräs och säd. Precis som andra harar och kaniner är vildkaninen en koprofag, det vill säga att den äter sin egen avföring en gång för att tillgodose sig all näring i födan de äter. Den lite torra kulformade har- och kaninspillningen vi människor stöter på i naturen har därmed passerat genom kaninen två gånger.

Fortplantning

Vildkaninen föder oftast fyra kullar om året med 2-10 ungar i varje kull. Ungarna föds blinda och utan päls. Den snabba reproduktionstakten är viktig eftersom de är viktiga byten för många rovdjur.

Jakt

Minimumkrav vid jakt på vildkanin är kulvapen klass 4, eller hagelvapen.