Bokmärken
Fortsätt läsa
Översikt
Inledning
Jägaren
Jakten
Jakthunden
Vapnen
Jakttermer
Övrigt
Ljudbok
Videogrundkurs
Starta gratisprov
Starta viltprov
Starta fågelprov
Skapa eget prov
Starta teoriprov
Pausade prov
Avslutade prov
Provstatistik
Sparade djur
Gnagare
Hardjur
Sälar
Mårddjur
Övriga rovdjur
Övriga däggdjur
Dykänder
Simänder
Gäss
Hönsfåglar
Måsfåglar
Kråkfåglar
Övriga fåglar
Förväxlingsbara arter
Viltspår
Meny
Lyssna
Rapportera
Jägarexamen
Online
Online
Logga in
Bli medlem
PROV
Bokmärken
Översikt
I Sverige har jakten en mångtusenårig tradition och den är fortfarande av stor social och kulturell betydelse, speciellt på landsbygden.
Förr i tiden var det adeln som hade jaktprivilegierna i landet, men Gustav III införde en reform som år 1789 gav markägaren rätten att jaga på sin egen mark. Detta ledde till ett stort jakttryck på de svenska arterna. De tre första decennierna in på 1800-talet har kallats "förfallets tid" i den svenska jaktens historia. År 1830 fanns exempelvis rådjur endast i en mycket liten population i Skåne.
1789 års jaktstadga innebar att jakträtten blev allmän
Samma år började jägarna organisera sig och bildade Jägare-Förbundet. Organisationens mål var att rädda viltstammarna i Sverige, bland annat genom att sprida kunskap om jaktvård och Sveriges vilt samt genom att lämna förslag till jaktlagstiftningen. I jaktlagen utarbetade man bland annat den grundläggande principen att all jakt på alla marker ska anpassas efter tillgången på vilt.
Århundradet därpå, 1900-talet, kallas "återhämtningens tid". Under denna period fick viltvård, djur- och naturskydd en mer framhävd position i samhället och vissa arter fridlystes.
Allemansrätten är unik för Sverige och har funnits sedan 1500-talet. I sin enklaste form innebär allemansrätten att man får röra sig fritt i naturen och tillfälligt uppehålla sig på annans mark utan särskilt tillstånd. Detta innebär bland annat att du kan plocka bär och svamp, göra upp en eld av döda grenar och kvistar och tälta på någon annans mark utan fråga om lov först.
Men med friheten följer också ansvar. Allemansrätten bygger på en grundläggande respekt för naturen och markägaren. Det är till exempel förbjudet att på något vis skada eller förstöra marken, bryta eller såga kvistar och grenar från levande träd, eller störa vilda djur på marken.
Allemansrätten ger dig exempelvis rätt att samla döda grenar och kvistar till en eld. Men du får inte röja sly, bryta eller såga kvistar och grenar från levande träd eller på annat sätt skada eller förstöra marken.
Innan du börjar jaga är det viktigt att du vet vad den svenska allemansrätten innebär, det vill säga att naturen är tillgänglig för alla och att alla har rätt att vistas där under alla årstider. Som markägare har du alltså inte rätt att hålla allmänheten ute från dina marker, även om jakt pågår.
Eftersom jakttiderna ofta sammanfaller med den tid på året då det finns bär och svamp i skogen och många vill vara ute i naturen så kan det alltså hända att människor från allmänheten promenerar in på jaktområdet där du jagar. Om detta sker så ska du plundra ditt gevär (ta ur patronerna) och upplysa dem om att jakt pågår.
Även om alla har rätt att vistas i naturen så är det däremot inte tillåtet att medvetet störa jakt. Som jakträttshavare under pågående jakt får du muntligt avvisa den som medvetet stör jakten, men du får inte handgripligen avlägsna personen. Om personen vägrar att lämna området och fortsätter att medvetet störa jakten bör polisen kontaktas.
Det är lämpligt att sätta upp informationsskyltar om att jakt pågår så att allmänheten är varse om det
Svensk jakt utvecklas kontinuerligt i takt med viltstammarnas utveckling och utbredningsområde. Det tillkommer även nya lagar och regler för hur du får jaga och därför är det viktigt att du som jägare håller dig kontinuerligt uppdaterad om vilka nya lagar och regler som införs och ändras.
Nedan följer de viktigaste jaktreglerna som är förankrade i lagen.
- Alla som jagar, oavsett i vilken omfattning och om man äger jaktmark eller inte, måste varje år lösa en statlig viltvårdsavgift som berättigar ett jaktkort för nästkommande jaktår (1 juli-30 juni). Den avgift du betalar används i första hand till service och information till jägarna samt till viltforskning. Jaktkortet kostar 400 kronor per jaktår.
- Ett påskjutet djur är att betrakta som skadat till dess motsatsen är bevisad. Vid all jakt efter klövvilt och stora rovdjur är man skyldig att kunna spåra upp skadat vilt med hjälp av en särskilt tränad eftersökshund. Eftersök i alla dess former är självfallet betydligt svårare att göra i mörker och därför är det rekommenderat att alltid avbryta jakten i god tid före skymningen.
- Vid fågeljakt måste man i regel ha med sig en apporterande hund, men det finns några undantag.
- Mellan 1 mars och 20 augusti gäller hundförbud vilket innebär att hunden inte får vara lös i skog och mark där det finns vilt. Det finns dock undantag i samband med jakt då hundar får vara lösa i marker där det finns vilt under denna period.
- När man jagar med skjutvapen får man inte vara i eller intill ett motorfordon. Det enda undantaget från denna regel är vid jakt från motorbåt, men då måste båtens motor ha varit avstängd i minst en minut. Man får inte heller använda ett motorfordon i samband med jakt på ett sätt som får stor betydelse för jaktens förlopp. Det är exempelvis inte tillåtet att stanna sin bil om man får syn på en älg, kliva ur bilen och sedan skjuta älgen.
Motorn måste vara avstängd i minst en minut innan du får jaga från motorbåt
- Man får inte heller använda motorfordon eller andra motordrivna anordningar i samband med jakt för att:
Det är exempelvis inte tillåtet att använda en drönare för att söka efter vilt före en jakt. Det är inte heller tillåtet att ta bilen till sin jaktmark för att jaga vilt vars position man har fått information om från en viltkamera, eftersom man då använder ett motorfordon för att både genskjuta vilt och för att hindra vilt att undkomma.
- All körning med motorfordon utanför vägen är i regel förbjuden. Man får alltså inte använda terrängfordon för att köra sig själv eller en jaktkamrat till ett jaktpass. Terrängkörning är dock tillåten för att hämta och transportera fälld björn, hjort, älg och vildsvin till lämpligast belägna bilväg.
- När man transporterar vapen så måste de vara oladdade (plundrade).
- Första skottet ska alltid vara dödande. Vid däggdjursjakt innebär detta att man alltid ska sikta på de vitala organen vilka är hjärta och lungor. Sälar är dock undantaget denna regel. Vid säljakt ska man istället alltid sikta på huvudet.
Det röda fältet markerar hjärta och lungor, vilka är det organ man alltid ska skjuta mot när man bedriver jakt på älg
- Alla fångstredskap måste vara godkända av Naturvårdsverket och märkas med fällans typbeteckning, ägarens namn och kontaktuppgifter.
- För att få jaga räv med fotsnara, ripa med ripsnara och bäver med slagfälla måste man genomgå en särskild utbildning.
- För att få jaga bäver med slagfälla krävs även tillstånd från Länsstyrelsen.
- Det är inte tillåtet att bedriva lockjakt med hjälp av inspelade djurläten, levande fåglar eller levande däggdjur.
Det är förbjudet att använda drönare i samband med jakt
- Det är inte tillåtet att använda rörlig belysning (exempelvis ficklampor) annat än vid jakt på vildsvin, vid eftersök (om det kan motiveras) och vid viss skyddsjakt, men då krävs tillstånd från Länsstyrelsen.
- Vid jakt på vildsvin är det också tillåtet att använda elektronisk bildomvandlare eller värmekamera i nära anslutning till jaktvapnet. Mörkersikte (kallas även termiskt sikte), vilket är ett sikte som registrerar allt som alstrar värme, får dock endast användas vid jakt i öppen terräng eller vid åtelplatser. Fast belysning vid åtel är också tillåtet.
- Det finns även regler för vilken tid på dygnet du får jaga olika viltarter:
Vilken tid på dygnet solen går upp och ned avgör när det är tillåtet med jakt på många viltarter
Om du vill fördjupa dig hittar du länkar till alla relevanta lagar här:
Vilket vapen du ska ta med på jakten beror naturligtvis på vilket/vilka djur du och ditt jaktlag har för avsikt att jaga. Om du ska jaga småvilt (mindre däggdjur och fåglar) är ett hagelvapen förmodligen lämpligt. Men om du ska jaga större vilt, så kallat högvilt (exempelvis älg och hjort) så måste du använda kulvapen.
Förutom ett ändamålsriktigt vapen är det bra att ha med sig följande utrustning vid jakten:
Ordentlig och genomtänkt utrustning underlättar jakten och gör upplevelsen behagligare
Säkerhet har naturligtvis högsta prioritet vid all form av jakt. De praktiska proven har stor fokus på just säkerhetsaspekterna.
När man samlas inför jakten så ska jaktledaren dela ut ett dokument till samtliga jaktmedlemmar som beskriver vilka viltarter som ska jagas, vilka säkerhetsföreskrifter som gäller samt hur man ska uppträda på sitt pass.
Exempel på vad som kan stå i dokumentet är när man får ladda sitt vapen, vilka skjutriktningar som är tillåtna och förbjudna, var man har sina passgrannar, hur man ska kommunicera med övriga jaktdeltagare, hur man bör agera efter ett skott, vad som gäller vid ett eventuellt eftersök och hur långt man får röra sig från sitt pass.
Om du tycker att någonting är oklart eller har allmänna frågor kring jakten bör du prata med jaktledaren i samband med samlingen.
Under samlingen går jaktledaren igenom vad som gäller
Följande punkter gällande säkerhet måste du känna till.
- Vid gemensamhetsjakt såsom klappjakt och drevjakt är det en grundläggande regel att utse en ansvarig jaktledare. Vid jakt på älg, kronhjort och vissa större rovdjur, samt ibland vid skyddsjakter är det till och med lag på det.
- Kontakta alltid jaktgrannarna för att informera dem om jakten.
- När man samlas inför jakten så ska eventuella brytvapen (hagelvapen) vara brutna och på kulgevär så ska slutstyckena vara utdragna och magasinen och patronlägena tomma.
- Under samlingen ska man även kontrollera jaktradions funktion, informera om radiosamband och signaler samt om hur jakten avbryts. En bra och fungerande kommunikation inom jaktlaget är oerhört viktig för säkerheten.
Om du jagar tillsammans med ett jaktlag är jaktradion ett måste för att kommunikationen ska fungera smidigt under pågående jakt
- Du ska enbart förlita dig på ditt jaktlags resurser under jakten. Det är exempelvis högst olämpligt att skjuta på ett vilt som ett grannlags hund driver mot dig.
- Hundförare och drevfolk måste veta var passen är, var passkyttarna sitter och vilka skjutvinklar de har. Alla passkyttar måste naturligtvis också känna till övriga passkyttars placering och skjutvinklar.
- Vapnet ska inte vara laddat annat än vid passet och ska osäkras först precis innan själva skottögonblicket. Endast säkra skott är tillåtna.
- Vid gemensamhetsjakt ska du alltid vända dig bort från jaktkamraterna när du laddar ditt vapen och när du gör patron ur.
Vänd dig alltid bort från jaktkamraterna när du laddar ditt vapen och när du gör patron ur
- Det är aldrig tillåtet att lämna passet utan medgivande från jaktledaren eftersom du då kan komma i skottlinje för någon annan skytt.
- Vid gemensamhetsjakt med hund så är det endast hundföraren som får gå på ståndet (när hunden ställt viltet med ståndskall).
- Om man är flera som står på pass så är det den som är närmast villebrådet som har rätt att skjuta.
- Bär en lysande röd eller gul huvudbonad vid alla former av gemensamhetsjakt så att du tydligt kan urskiljas av de övriga jaktlagsmedlemmarna. Även jakthundar bör bära lysande halsband.
- Tre hornsignaler signalerar att jakten är över (numera förmedlas detta dock oftast via jaktradion).
När du jagar tillsammans med andra är det av yttersta vikt att du syns tydligt
Paragraf 27 i Jaktlagen sammanfattar syftet med alla regler och lagar i en mening: "Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande och så att människor och egendom inte utsätts för fara."
De vanligaste typerna av jaktmarker är egen mark, arrenderad mark (där en person eller att jaktlag betalar markägaren för rätten att jaga och utföra viltvårdsåtgärder) eller så kallade jaktkortsområden där du betalar en avgift för den eller de dagar du jagar på området.
Om du vid ett eftersök behöver lämna din jaktmark så är det bra att veta att allt vilt enligt lag tillfaller jakträttshavaren på den mark där det påträffas dött eller slutligen fälls (gäller ej Statens vilt).
- Markägaren har i stort sett alltid jakträtten på sin mark.
- Markägaren har rätt att upplåta sin jakträtt, men den som arrenderar marken får i sin tur inte utarrendera marken till någon annan.
- Detaljplanerade områden räknas vanligtvis inte som jaktmark och det är förbjudet att skjuta med eldvapen inom detaljplanerade områden utan tillstånd från polisen.
- En jordbruksarrendator har jakträtt på den mark som arrenderas om inget annat avtalats.
- Den som har jakträtten på båda sidor om en väg har även jakträtten på vägen.
Om du har jakträtt på båda sidor om en väg så har du även jakträtt på vägen
- Om en väg utgör en gräns mellan två markägares marker, och ingen av dem äger vägen, så har var och en av dem jakträtt på vägen.
- Det är tillåtet att övningsskjuta på sin jaktmark, förutsatt att man inte orsakar störande buller eller skada för omgivningen. Det är däremot inte tillåtet att ha fasta installationer för övningsskytte eftersom det då räknas som skjutbana, vilket kräver tillstånd från polisen.
- Viltvårdsområden och samfälligheter är markområden som är gemensamma för flera fastigheter där delägarna bara får utöva sin jakträtt enligt vissa regler.
Det är inte tillåtet att färdas över någon annans jaktmark med vapen eller fångstredskap, utan tillstånd från jakträttshavaren, utom i lovliga ärenden. Om det är möjligt ska du istället använda vägar som är upplåtna för allmänheten.
Om det inte är möjligt, och det inte finns någon annan väg till din jaktmark, anses du vara ute i lovligt ärende och får då passera över annans jaktmark, utan tillstånd från jakträttshavaren.
I denna situation ska du välja den kortaste möjliga vägen, inte den för dig mest bekväma vägen. Du ska också bära vapnet plundrat och förvara en vital vapendel separat (du kan exempelvis stoppa slutstycket i fickan) och hålla din hund kopplad.
Du får endast korsa annans jaktmark med vapen eller fångstredskap utan tillstånd från jakträttshavaren om det inte finns någon annan väg till din jaktmark och du tar den kortaste vägen, bär vapnet plundrat, förvarar en vital vapendel separat och håller hunden kopplad
Om du måste gå in på annans jaktmark för att hämta din bortsprungna hund ska du istället låsa in vapnet i din bil eller lämna det hos en jaktkamrat på er jaktmark och ta med en vital vapendel.
För att bygga ett jakttorn på din mark behövs inte bygglov eller anmälan. Ett jaktarrende omfattar endast rätten till jakt och om du inte är markägare så bör du i jakträttsavtalet med markägaren lägga till rätten att bygga jakttorn.
När det gäller hur nära gränsen till annans jaktområde man får sätta upp jakttorn så finns det i lag ingen given gräns. Däremot finns det regler gällande lockade av vilt, vilket innebär att ett jakttorn som placeras nära gränsen inte kan nyttjas för att locka vilt med exempelvis en lockpipa. Innan du sätter upp ett jakttorn bör du ändå prata med jaktgrannen för att undvika konflikter.
Jakttorn som placeras ut på jaktmarken ska inte fästas med spik eller skruv i träden då detta kan skada både träd och utrustning som används av skogsindustrin.
Fördelar med jaga från ett jakttorn
Vid många typer av jakt så ska du som jägare placera dig på en bestämd plats – ett pass. Passen består ofta av en plattform eller ett jakttorn där du tyst och stilla observerar omgivningen och inväntar det rätta tillfället att skjuta.
Vid dessa pass finns det ofta skjutgator som har bra kulfång, ger dig bra vinklar och fri sikt för att säkert kunna skjuta förbipasserande vilt. Dessa skjutgator bör man röja från kvistar och sly innan jaktsäsongen. Man bör även markera skjutgatorna, exempelvis genom att måla en tydlig symbol på två trädstammar på vardera sida om varje skjutgata. Om passet är otillgängligt placerat så kan det vara en god idé att snitsla en stig till passet så att det är lättare att hitta dit.
När du står på pass i ett jakttorn får du bättre överblick och kulfång, eftersom du står högre upp
Förberedelse är nyckeln till en god jakt
Innan du beger dig till passet är det viktigt att du har rätt utrustning och kläder för vädret. Se till att du har en varm jacka, handskar och täckande kläder för att skydda dig mot kyla, vind och regn. Det är också rekommenderat att du tar med dig en kikare, en jaktradio och något att äta och dricka. Av säkerhetsskäl får du aldrig lämna passet utan tillåtelse av jaktledaren.
När du har kommit fram till passet ska du först och främst säkerställa att du har fri sikt och full koll på tillåtna skjutriktningar, längsta skotthåll, vilka möjligheter du har att ta stöd på passet samt grannskyttarnas placering. Det är viktigt att du är tyst och försiktig i dina rörelser. Du vill inte skrämma bort viltet med plötsliga ljud eller rörelser. Om du har ett kikarsikte med variabel förstoring är det bra att ställa in det på låg förstoring. Då är det lättare att snabbt fånga in ett passerande vilt i kikarsiktet.
Innan du avlossar ett skott måste du först säkerställa att du har fri sikt och full koll på tillåtna skjutriktningar, längsta skotthåll samt grannskyttarnas placering
Vänta på det rätta tillfället
När du väntar på viltet är det viktigt att du har tålamod. Du kan inte tvinga viltet att visa sig, så du måste vara beredd på att vänta. Använd din kikare för att observera omgivningen och var uppmärksam på eventuella tecken på närvaro, såsom rörelser eller ljud. När en skällande hund tystnar när du är på pass så betyder det ofta att viltet är i rörelse så höj då din beredskap.
Det är också viktigt att du är alert när du väntar på ditt pass. Du bör undvika att somna eller bli distraherad av andra saker, exempelvis din mobiltelefon, eftersom det kan göra att du missar en skottchans. Försök istället att vara i nuet och fokusera på jakten. Ofta har du bara några få sekunder på dig att avgöra om ett vilt får skjutas, bedöma kulfånget, kontrollera att hunden befinner sig i en säker vinkel och att skjutriktningen och avståndet är säkert och att till sist avlossa ett dödande skott.
Att stå på pass kan innebära många timmar av väntan utan att något händer
Efter skottet ska du lägga skottplatsens position på minnet, oavsett om viltet ligger eller inte och sedan direkt rapportera vad du skjutit eller påskjutit till jaktledaren via jaktradion.
Generellt bedrivs jakt under hösten och vintern eftersom det är en tid då viltet inte reproducerar sig och ungarna inte är lika beroende av sina moderdjur. Det finns många olika jaktformer och vilken jaktform man använder sig av beror ofta på hur jaktmarken ser ut, vilket vilt man jagar och vilken tid på dygnet man bedriver jakten.
Gemensamt för alla jaktformer är dock att det första skottet alltid ska vara dödande. Vid däggdjursjakt innebär detta att man alltid ska sikta på de vitala organen vilka är hjärta och lungor. Sälar är dock undantaget denna regel. Vid säljakt ska man istället alltid sikta på huvudet.
Det som idag utmärker svensk jakt i jämförelse med resten av Europa är den utbredda användningen av jakthundar och jakten med fångstredskap.
I Sverige är olika typer av jaktformer med hund vanligt
Vaktjakt kallas det då jägaren sitter stilla och tyst i exempelvis ett jakttorn och väntar på att viltet ska komma till honom/henne. Jakttorn är ofta placerade vid så kallade viltpassager eller viltväxlar - platser där djuren ofta passerar. Jägaren kan även locka till sig vilt genom att placera ut så kallad "åtel" (exempelvis slaktavfall, fiskrens eller vegetabilisk föda) för att locka rovdjur eller vildsvin till platsen där man väntar.
Ett jakttorn har många fördelar gentemot att bedriva vaktjakt på marken. Förutom att höjden ger jägaren god sikt och minskar vittringen som djuren kan uppfatta så ger jakttornen stöd för vapnet och ett naturligt kulfång i marken nedanför, eftersom alla eventuella skott riktas mot marken.
Du behöver normalt inte bygglov för ett jakttorn, men du behöver tillstånd av markägaren för att uppföra det
När man bedriver vaktjakt nattetid och använder sig av ett utlagt byte för att locka fram viltet, så kallad åtel, kallar man det för vakjakt, åteljakt eller vakskytte. Grunden för denna typ av jakt är själva åteln, som bör anläggas i god tid innan man ska jaga. Man bör underhålla sina åtlar hela året så att viltet vänjer sig vid att alltid hitta föda vid sina besök, eftersom de då regelbundet återvänder till platsen.
Vildsvin är en av de vilt man oftast brukar jaga under vakjakt
När man bedriver vakjakt på rovdjur brukar åteln bestå av slaktavfall eller andra animaliska produkter och när man bedriver vakjakt på exempelvis vildsvin brukar åteln istället bestå av rotfrukter eller spannmål.
Tänk på att man aldrig ska använda samma plats för åtel som för utfodring. Vid utfodringsplatser ska det inte bedrivas någon jakt, viltet ska känna sig tryggt och kunna vistas där under vintrar då det är svårt att skaffa föda.
Vid utfodringsplatser ska det inte bedrivas någon jakt
Det är tillåtet att använda fast belysning i samband med åteljakt på vildsvin. Det är däremot inte tillåtet att använda rörlig belysning (exempelvis ficklampor) annat än vid jakt på vildsvin, vid eftersök (om det kan motiveras) och vid viss skyddsjakt, men då krävs tillstånd från Länsstyrelsen.
Vid jakt på vildsvin är det också tillåtet att använda elektronisk bildomvandlare eller värmekamera i nära anslutning till jaktvapnet. Mörkersikte (kallas även termiskt sikte), vilket är ett sikte som registrerar allt som alstrar värme, får dock endast användas vid jakt i öppen terräng eller vid åtelplatser.
Rovdjur, klövvilt och fågel kan lockas inom skotthåll med hjälp av lockljud eller konstgjorda djur. Denna typ av jakt kan bedrivas av den ensamma jägaren.
Vissa jägare kan frambringa rätt läte utan hjälpmedel, men de flesta använder speciella lockpipor
Vill du bedriva lockjakt med ljud så finns det flera olika typer av pipor du kan använda för att locka till dig olika viltarter. Lockjakt är väldigt vanlig på fåglar, men kan även vara effektiv på andra arter. Ett exempel på detta är att den revirhävdande bocken under rådjurets brunst är väldigt uppmärksam på ljud från andra bockar och getter och kan oftast lockas till jägaren om denne lockar med en rådjurspipa.
Tänk på att det generellt sett är enklare att locka till sig unga djur än äldre och att du bör sitta väl gömd eftersom viltet ofta kan höra var du är.
Inspelade läten av djur är förbjudna att använda för att locka till sig vilt.
Rådjursbockar kan jagas med lockjakt under dess brunstperiod
När man jagar fågel använder man ibland konstgjorda fåglar för att locka till sig andra fåglar. Konstgjorda fåglar som placeras på land kallas för bulvaner, medan de som placeras i vatten kallas för vettar. När man bedriver lockjakt med bulvaner och vettar så bör de alltid placeras inom skotthåll från ett gömsle där jägaren sitter gömd.
Det finns idag både bulvaner och vettar försedda med elmotorer som får lockfågeln att exempelvis snurra eller flaxa med vingarna. Denna typ av lockfåglar får användas i Sverige så länge de inte också producerar läten.
Oftast använder man sig av konstgjorda fåglar av samma art som fåglarna man ska jaga men när man vill bedriva lockjakt på exempelvis kråkfåglar kan man använda en rovfågelbulvan. Denna jakt baseras på kråkfåglarnas medfödda ilska mot rovfåglar.
Bulvaner och vettar ska alltid placeras där fåglarna man jagar upplever det naturligt att landa
Om man jagar sjöfågel och fågeln inte dör direkt av första skottet så ska man omedelbart skjuta igen, eftersom fågeln annars kan dyka och bli svår att hitta.
Vid jakt på sjöfågel med vettar är det viktigt att vindförhållandena är rätt, så att vettarna rör sig naturligt.
Smygjakt, även kallad pyrschjakt, utövas främst på klövvilt, såsom rådjur och älg, men kan även utövas vid jakt på flera andra arter såsom kronvilt, dovvilt, räv och bäver. Rådjur är dock det djur som smygjagas i störst omfattning
Smygjakt bedrivs framförallt under gryning och skymning eftersom viltet är som mest aktiva då, men du kan smygjaga vilken tid på dygnet som helst, så länge det är ljust nog för att kunna skjuta. Men kom ihåg att det finns regler för vilken tid på dygnet du får jaga olika viltarter.
Smygjakt utövas främst på rådjur i gryningen och skymningen
Smygjakt går ut på att i motvind komma tillräckligt nära viltet för att få ett säkert skjutavstånd samt ett bra kulfång bakom viltet, utan att viltet uppmärksammar dig. Smygjakt är enklast att bedriva i kuperade landskap där man lätt kan gömma sig bakom höjder, i skogspartier, bakom häckar och i diken.
För att smygjaga framgångsrikt måste du vara mycket tyst och hela tiden hålla koll på vinden. Du måste även ha god kunskap om terrängen och hur viltet går.
När man bedriver smygjakt är det vanligt att man förflyttar sig med laddat vapen. När man gör det är det av yttersta vikt att vapnet är säkrat. Osäkra vapnet precis innan själva skottögonblicket.
När du får syn på ett potentiellt djur bör du av säkerhetsskäl inte använda kikarsiktet på ditt gevär eftersom du kan ha misstagit en människa för ett djur. Det är mycket otäckt att bli siktad på, så använd först en handkikare för att bekräfta att djuret verkligen är ett djur.
Du bör alltid ha med dig en kikare när du jagar
Du måste även tänka på andra aspekter beroende på vilket vilt du jagar. Vid smygjakt på änder eller gäss är det viktigare att vara osynlig än att tänka på sin vittring eftersom fåglarna, till skillnad från hjortdjuren, har skarpare syn- än luktsinne.
Viktigt att tänka på vid smygjakt:
Smygjakt är enklast att bedriva i kuperade landskap där det är lättare att gömma sig
Jakt med drivande hund bedrivs huvudsakligen av en eller ett par stycken jägare och oftast efter hare, räv och rådjur. Hunden ska med hjälp av viltets nattspår söka reda på dess daglega och sedan driva det mot jägaren, som i sin tur ska inta ett lämpligt pass i terrängen, där denne är väl gömd, och invänta det drivna viltet (drevdjuret). Jägaren bör stå stilla på sitt pass och försöka dölja sin silhuett för drevdjuret.
När hunden hittar djurets nattspår och börjar reda ut dessa så säger man att "hunden går på slag", hunden brukar då avge ett så kallat väckskall. När hunden hittar djuret så säger man att upptaget sker. Tappar hunden spåret efter djuret så säger man att det skett en tappt.
En drivande hund följer viltets spår och driver det framför sig genom kontinuerlig skallgivning
Det är ofta en god ide att vara ute tidigt på dygnet för att försöka hitta djurets nattspår (nattslaget) och sedan följa detta till daglegan.
Ibland kan viltet gå tillbaka i sina egna spår och hoppa (ibland flera meter) i en avvikande riktning från spåret. Detta brukar benämnas att viltet gör ett så kallat avhopp. Ett vilt som drivs framåt av en hund kan också bukta, det innebär att viltet vänder tillbaka och springer av och an inom ett mindre område.
Harar kan både göra avhopp och bukta
Det är inte ovanligt att viltet lyckas förvirra både jägaren och hunden genom att göra ett avhopp eller en bukt, så se till att hålla ögon och öron öppna när du spårar exempelvis en hare.
Olika hundraser lämpar sig för olika typer av jaktmarker och för olika viltarter. Exempelvis är det lämpligt att jaga med en kortdrivare (en hund som bara driver viltet en kort stund) i vilttäta marker och mindre såtar (ett avgränsat område av en jaktmark).
Rådjur bör inte drivas av snabba hundar (exempelvis en hamiltonstövare). Man bör istället använda kortbenta hundraser, exempelvis tax och drever, som driver rådjuren förhållandevis långsamt eftersom man vill undvika att stressa rådjuren onödigt mycket.
När man driver rådjur finns det en risk att geten kommer bort från sitt kid. Var därför uppmärksam på detta och skjut aldrig ett moderdjur eftersom hennes ungar är beroende av henne för att överleva.
Använd dig helst av kortbenta hundraser vid rådjursjakt för att minimera stressen som rådjuren utsätts för
Observera att det finns regler som säger hur stor jaktmarken måste vara för att få bedriva jakt på den med olika hundtyper.
Det är även rekommenderat att marken, oavsett storlek, inte är långsmal eftersom det då är enkelt att hunden driver in viltet på någon annans jaktmark.
Vid klövviltsjakt med drivande hund bör man i regel alltid koppla hunden om ett påskjutet djur går vidare från platsen. Vid jakt på hare, räv eller andra rovdjur låter man istället hunden fortsätta driva djuret eftersom det ger den bästa chansen att hitta det skadade viltet.
Jakt med ställande hund, eller ståndhund, är den absolut vanligaste jaktformen på älg i de nordligaste länen. Jakten går ut på att jägaren sakta rör sig i terrängen samtidigt som den lösa hunden söker upp djuret i motvind. När hunden hittar älgen är dess uppgift att ställa den vilket innebär att den får älgen att stanna på plats genom att skälla ett så kallat ståndskall. Jägaren smyger då fram till platsen och fäller viltet.
Vid gemensamhetsjakt med hund så är det endast hundföraren som får gå på ståndet (när hunden ställt viltet med ståndskall).
Utöver älg, jagas även björn, grävling och vildsvin med ställande hund
När du jagar med ställande hund måste du vara mycket medveten om riskerna med genomträngning, det vill säga risken att kulan eller kulsplitter fortsätter igenom djuret i samma eller en annan riktning. Hunden står ofta nära djuret och som skytt måste du försäkra dig om att hunden inte kan träffas av en kula eller kulsplitter som går igenom djuret.
Vid ledjakt leder den kopplade hunden jägaren till villebrådet. Jägaren går med sin hund mot vinden och när hunden får direkt kroppsvittring av djuret ger den en tyst signal, exempelvis reser sig på bakbenen eller lägger sig ned. Jägaren fortsätter då jakten ensam genom att smyga mot viltet medan hunden tyst ligger kvar.
I Sverige sker ledhundsjakt främst på älg
Drevjakt utövas vid jakt på klövvilt medan samma jaktmetod på småvilt kallas klappjakt, men skillnaderna mellan drev- och klappjakt är flytande och många olika varianter förekommer. Drevjakt och klappjakt kan även kallas skallgång. Vid dessa jakter krävs det i regel relativt mycket folk både i form av passkyttar och drevkarlar.
Jakten går ut på att drevkedjan driver viltet framför sig medan de, med lagom avstånd i sidled till varandra, går framåt. Passkyttarna står framför drevkedjan och väntar på att viltet drivs mot dem. Vid den så kallade boghalten (stopplinjen innan riskzonen för skyttelinjen) så stannar drevkarlarna och då är det strängt förbjudet för passkyttarna att skjuta in mot såten (i riktning mot drevkarlarna) oavsett hur goda kulfång de har.
När man bedriver drev- eller klappjakt på mindre jaktmarker är det vanligt att två skyttar "skjuter ihop". Det innebär att skyttarna står så pass nära varandra att ett vilt måste passera inom skotthåll för någon av dem. Skytten som får viltet närmast sig ska då ta skottet, men om det skulle ske en skadeskjutning så får givetvis passgrannen hjälpa till.
Vid drevjakt väntar passkyttar på att drevkarlar ska driva viltet mot dem
Drevjakt
Vid drevjakt går drevkarlar i bredd, i en drevkedja, och driver viltet mot väntande passkyttar i en skyttekedja. Men drevjakt kan även bedrivas av en ensam jägare som använder en drivande hund som spårar viltet och med drevskall driver det mot jägaren.
Vid drevjakt får drevkarlarna absolut inte skjuta under drevet eftersom det skulle innebära stor risk för skadeskjutningar på passkyttarna.
Vid drevjakt jagar man i regel hjortdjur och då används kulvapen.
Klappjakt
Vid klappjakt går drevkarlar i bredd, i en drevkedja, och driver viltet framför sig genom att klappa händerna eller genom att slå med torra grenar mot trädstammar. Klappjakten är en mycket intensiv jaktform eftersom många djur samtidigt kommer springande fram mot skyttarna i hög hastighet.
Klappjakt på fasan brukar kallas "fasanklapp", klappjakt på hare brukar kallas "harklapp" och så vidare.
Vid klappjakt jagar man i regel småvilt (främst fasan, hare, änder och räv) och skyttarna använder hagelvapen.
Klappjakt på fasan brukar kallas "fasanklapp"
Tryckjakt är en jaktform som liknar drevjakt, men kan bedrivas av så få som två personer. Tryckjakten bedrivs oftast på klövvilt och räv och går ut på att man tyst och försiktigt motar viltet mot skytten eller skyttarna. Viltet kommer då oftast lugnt och försiktigt mot skyttarna, men är uppmärksamma åt alla håll.
För att bedriva en lyckad tryckjakt är det viktigt att man känner till både marken och viltets vanor väl.
Vid uppsprångs- och uppflogsjakt jagas mindre vilt som exempelvis hare, hönsfåglar, duvor och andfåglar med framför allt hagelvapen. Själva jakten går ut på att skytten själv eller en jakthund skrämmer upp viltet ur dess daglega. Ögonblicket då ett skrämt djur springer upp ur sin lega kallas uppsprånget och ögonblicket då en skrämd fågel lyfter kallas uppfloget.
Avgörande för jaktens framgång är att skytten har god reaktionsförmåga och säker vapenhantering eftersom skottillfällena ofta är snabba och kommer utan förvarning.
Uppsprångs- och uppflogsjakt kan både bedrivs av en ensam jägare och av flera jägare som går i bredd
Man brukar kalla denna typ av jakt på hare och kanin för uppsprångsjakt och när man jagar fågel kallar man den uppflogsjakt.
Tänk på att du måste ha med dig en jakthund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel om du jagar ringduva, gäss eller änder.
Vid jakt efter övrig fågel räcker det om du har med en jakthund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel under tiden mellan solens nedgång och en timme före solens uppgång.
När du jagar ringduva, gäss eller änder måste du ha med dig en jakthund som kan apportera eller markera nedskjuten fågel
När gäss, duvor och änder flyttar sig mellan sina mat- och viloplatser så kan de skjutas på sträck, alltså när de flyger, med hagelvapen.
Under sträckjakten gömmer sig jägaren i ett väl kamouflerat gömsle och skjuter fåglarna när de passerar ovanför. Vid jakt vid vatten är detta gömsle ofta en så kallad skåre, eller skjutskärm, som oftast består av en meterhög halvcirkelformad stenmur vid vattnet.
Det är viktigt att inte skjuta på en fågel som flyger nära en annan fågel eftersom den andra fågeln då kan skadeskjutas. Tänk även på att snabbt avlossa ett andra skott om en sjöfågel inte dör direkt av det första skottet. Detta är framförallt viktigt om fågeln landar i vatten eftersom du då har svårare att följa den än om den vore på land.
Vid sträckjakt på änder och gäss kan man locka fåglarna till sitt gömställe med hjälp av bulvaner och vettar
Toppfågeljakt är en specialiserad jaktform som framförallt inriktar sig mot orr- och tjädertuppar då dessa börjat beta i trädkronorna under vintertid. Vid toppfågeljakt är marken ofta snötäckt och jägaren tar sig oftast fram på skidor iklädd vita kamouflagekläder.
Det är inget krav på att medföra varken en apporterande hund eller en eftersökshund vid toppfågeljakt så länge jakten sker på snötäckt mark.
Vid toppfågeljakt används kulgevär med lågkalibrig helmantlad ammunition (relativt små kulor med stor genomträngningsförmåga) för att fågeln inte ska bli förstörd. Toppfågeljakt kräver också att jägaren behärskar långa skotthåll. Vid jakt på tjädertuppar utgör den vita fläcken på vingknogen en bra riktpunkt vid skott på rena sidohåll.
Vid toppfågeljakt har man aldrig något kulfång. Det är därför väldigt viktigt att man vet vad som befinner sig bakom målet när man skjuter. Det får inte finnas byggnader eller människor de närmsta kilometerna bakom målet.
På bilden kan man ana den vita fläcken på tjädertuppens vingknoge
Jakt med stående fågelhund sker på samtliga fågelarter som trycker (är stilla och försöker göra sig osynliga) istället för att fly, exempelvis: tjäder, orre, ripa, rapphöna och fasan.
Jakten går ut på att jägaren rör sig framåt i normal promenadtakt medan jakthunden, i motvind, söker igenom terrängen framför jägaren. När hunden får vittring ska den försiktigt röra sig mot fågeln och ge stånd (markera platsen genom att stå stilla och stirra på viltet).
Bilden visar en engelsk setter som har fått vittring på en fågel
Jägaren går då fram till hunden och ger kommando till den att "resa" fågeln. När hunden rest fågeln ska den stanna på platsen så att jägaren kan skjuta fågeln i uppfloget (när den flyger iväg) utan att störas av hunden.
Vid denna typ av jakt använder man sig av hagelvapen.
Jakt med stötande hund sker på småvilt (främst fågel, kanin och hare) och innebär ofta snabba skott.
Jakten går ut på att den stötande hunden, i motvind, söker så pass nära föraren att denne kan skjuta ett uppstött vilt med hagelbössan utan att riskera att träffa hunden (man säger att hunden "söker under bössan").
Det är viktigt att hunden inte följer efter viltet när det gör sitt uppflog eller uppsprång. Till skillnad från jakt med stående fågelhund så markerar hunden inte fågeln innan den stöter upp den. Därför krävs det att jägaren i större utsträckning måste söka sig till de terrängpartier där viltet befinner sig.
Efter skottet apporterar hunden det fällda viltet på kommando.
Vid jakt med stötande hund används främst jaktspaniel
Vid denna typ av jakt använder man sig av hagelvapen.
Jakt med trädskällare (skällande fågelhund) går ut på att den lössläppta hunden söker igenom marken och driver upp tryckande skogsfåglar såsom tjäder, orre och järpe men ibland även skogsmård. När fåglarna sätter sig i ett träd så markerar hunden trädet och avger ett tätt och jämt skall för att få fågelns uppmärksamhet och vägleda jägaren till platsen.
Bilden visar en västsibirisk lajka som har fått vittring på en fågel
Vid denna typ av jakt har man sällan något kulfång. Det är därför väldigt viktigt att man vet vad som befinner sig bakom målet när man skjuter.
Vid skogsfågeljakt med trädskällare tycker många om att jaga med kombivapen (en kombination av kul- och hagelvapen).
När man bedriver spårningsjakt så krävs det ett sammanhängande snötäcke. Det underlättar även om det är nysnö på marken eftersom alla eventuella spår då är färska.
Spårningsjakt ger jägaren en bra kännedom om viltets vanor på jaktmarken och ställer höga krav på hur man rör sig i terrängen.
Framspårning innebär att man följer djurets spår (spårlöpan) framåt. Bakspårning innebär att man följer djurets spår bakåt istället för framåt, det vill säga man går åt motsatt håll som djuret gått. Detta gör man för att man av olika anledningar inte vill störa djuret, exempelvis för att se vad viltet gjort och hur det betett sig när det har fått vara i fred.
Vid spårningsjakt blir skottchanserna ofta oväntade och snabba vilket ställer höga krav på jägarens vapenhantering.
Spårningsjakt kräver ett sammanhängande snötäcke, fördelaktigen med nysnö
Trots att det är jägaren och inte hunden som spårar viltet under spårningsjakten så gäller kraven på en tillgänglig eftersökshund även för spårningsjakt efter klövvilt.
Grytjakt bedrivs vanligtvis på grävling och rödräv och, i viss utsträckning, även på vildkanin. Man använder främst hagelgevär, men om viltet befinner sig i ett gryt används ofta ett finkalibrigt gevär eller en så kallad grytrevolver. Man börjar ofta jakten med att låta grythunden, ofta en tax eller en terrier, leta efter nattspår för att hitta grytet och för att ta reda på om det är bebott.
Vid grytjakt på räv så vill man att hunden driver upp räven ur grytet så att jägaren kan skjuta. Vid grytjakt på grävling så ska hunden ställa grävlingen i grytet så att jägaren kan göra ett så kallat "nedslag", det vill säga gräva sig ned i grytet. Jägaren lyfter sedan undan hunden och avlivar grävlingen med en grytpistol eller grytrevolver.
Hundar som markerar en grävling under jord kallas för förliggare.
Grytjakt bedrivs vanligtvis på grävling och rödräv
För att lyckas med grytjakt på räv krävs ofta både en drivande hund och en grythund. För att bedriva jakt på vildkanin används ofta en iller för att driva upp kaninerna ur de relativt små hålorna.
Vid grytjakt är det tillåtet att använda sig av en ficklampa.
Jakt med fällor av olika slag var den absolut vanligaste jaktformen ända till de moderna jaktvapnen uppfanns.
Alla fångstredskap som används för jakt i Sverige måste vara godkända av Naturvårdsverket och märkas med fällans typbeteckning, ägarens namn och kontaktuppgifter. Vid jakt med fällor krävs inte jägarexamen, däremot måste den som jagar ha jaktkort och rätten att jaga på det område där jakten ska bedrivas.
Till skillnad från vid vanlig jakt är det tillåtet att använda ett motorfordon för att transportera sig mellan platser där man sätter upp fällor eller vittjar dem.
Fångstredskap delas upp i levandefällor och dödandefällor. Det finns inga regler för hur ofta dödandefällor (slagfällor) ska vittjas. Levandefällor måste däremot vittjas regelbundet. Hur ofta en levandefälla ska vittjas beror på vilket djur fällan är avsedd för.
Levandefällor för fångst av fågel ska vittjas minst en gång per dygn (på kvällen).
Levandefällor som är avsedda för fångst av däggdjur ska vittjas minst en gång per dygn (på morgonen). Om fångsten avser iller, mink, hermelin, vessla, sork eller råtta ska vittjande ske minst två gånger per dygn, morgon och kväll. Om fångsten avser möss ska vittjande ske minst var femte timme.
Alla typer av levandefällor måste vittjas regelbundet
För fångstredskap avsett för vildsvin gäller dessutom följande:
1. Fångstredskapet ska utrustas med larmanordning.
2. Fångstredskapet får endast betas med oförädlat vegetabiliskt foder.
3. Fångstredskapet ska ställas in så att ingångsöppningen som mest är 55 cm hög.
Vid jakt med fällor måste man minimera risken för bifångst, det vill säga fångst av en annan art eller individ än vad fällan har godkänts för. Bifångst ska släppas fri om den bedöms kunna fortsätta leva utan onödigt lidande.
Fångst och bifångst av vilt som tillhör en invasiv främmande art (som mårdhund och bisam) får däremot inte släppas fria. Om man fångat sådant vilt ska man kontakta ansvarig myndighet för besked om hur viltet ska hanteras. Om det inte är möjligt att få besked ska viltet avlivas.
Om ett tamdjur har fångats i fångstredskap och är så allvarligt skadat att det bör avlivas omedelbart, får det avlivas av en veterinär eller polisman, även om djurägaren inte kan kontaktas. I brådskande fall får även någon annan avliva djuret. Den som har avlivat djuret ska informera ägaren om detta. Om det inte är möjligt, ska Länsstyrelsen underrättas.
När man jagar med fälla för exempelvis mink eller bedriver fiske med fiskeredskap får man inte ha för stora (högst 7 cm i diameter) ingångshål i fällorna. Detta för att uttrar, som är fridlysta, inte ska kunna fastna i fällorna.
Uttern är fridlyst och måste skyddas från att fastna i fällor och fiskeredskap
När du ska avliva fångat vilt gäller samma princip som vid vanlig jakt, det vill säga: viltet ska inte utsättas för onödigt lidande. Däremot gäller inte klassindelningen för kulvapen som annars gäller vid vanlig jakt. Vid avlivning av fångat vilt ska istället skjutvapnets kaliber och ammunition anpassas till viltarten och viltets storlek. Viltet ska skjutas så att hjärnan träffas och skadas på ett sådant sätt att det förlorar medvetandet och inte återfår medvetandet innan det dött.
Ett djur som ska jagas med klass 1-vapen behöver alltså inte nödvändigtvis avlivas med klass 1-vapen när det har fångats i en fälla.
På Naturvårdsverkets hemsida finns detaljerad information om vilka regler och krav som gäller för alla fångstredskap som får användas i Sverige. Nedan följer information om några av de vanligaste fångstredskapen.
Slagfällor - När viltet går in i fällan så utlöses gillret och djuret träffas av en slagplatta som dödar det omedelbart. De fungerar enligt samma princip som en vanlig råttfälla och används exempelvis vid jakt på mink och mård.
En fälla av denna typ är stockfälla för mård. Sådana fällor måste antingen utrustas med skyddstunnel (som skyddar exempelvis hundar och katter) eller placeras minst 1,5 meter ovan mark för att andra djur, som inte klättrar lika bra, av misstag inte ska kunna utlösa fällan.
Genomgångsfällor - Viltet kan se igenom fällan och kan gå in från båda hållen, när det går in i fällan så blockeras båda utgångarna. Genomgångsfällor används exempelvis vid jakt på mink. Grundprincipen vid minkfångst är att man placerar fällan så att den skär av minkens vandringsväg - vilket i regel är utmed vattendrag - och att genomgångsfällan ska vara den lättaste och naturligaste vägen förbi.
Bilden visar en mink som fångats i en levandefångstfälla
Enkelfällor - Viltet lockas in i fällan med bete. När det går in genom den enda ingången så stängs fångstluckan bakom. Enkelfällor används exempelvis vid fångst av grävling.
Fotsnara för räv - Fotsnara för räv är en relativt ny jaktmetod som ersätter de gamla rävsaxarna, vilka numera vanligtvis är förbjudna i Sverige. Fotsnaran består av en fjäderbelastad, plastinklädd vajer som dras åt kring rävens fot. Eftersom den inte är fast förankrad utan försedd med ett släpankare så måste jägaren spåra räven och avliva den. Fotsnara för rödräv ska vittjas minst två gånger per dygn, morgon (dock senast vid gryningen) och kväll.
Räv får endast fångas med fotsnara i de fyra nordligaste länen (Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten) då det enligt lag krävs ett visst snödjup, eftersom släpankaret ska lämna ett tillräckligt tydligt spår.
Räv får endast fångas med fotsnara i Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten
Ripsnara - Ripsnaror används uteslutande vid ripjakt. En ripsnara avlivar oftast djuret inom loppet av 30-60 sekunder.
För att få jaga räv med fotsnara, ripa med ripsnara och bäver med slagfälla krävs idag ett fångstkort som man får efter att ha genomgått en särskild utbildning. För att jaga bäver med slagfälla krävs även tillstånd från Länsstyrelsen.
Skydds- och licensjakt är undantag från fredningen av vilt. Bestämmelserna om skydds- och licensjakt gäller allt vilt.
Beroende på vilken art som jagas gäller olika regler för vilka vapen och fångstmetoder som är tillåtna samt när man får jaga.
Skyddsjakt
Skyddsjakt är jakt som kan tillåtas för att förhindra skador och problem orsakade av vilt. Skyddsjakt innebär i första hand att döda enstaka djur som är särskilt besvärliga. Ibland används skyddsjakt för att skrämma och splittra grupper av vilt.
Skyddsjakt kan till exempel tillåtas för att:
Länsstyrelsen beslutar i regel om tillstånd för all skyddsjakt. Den som vill ansöka om skyddsjakt på säl ska däremot vända sig till Naturvårdsverket. Ett av kraven för att få tillstånd för skyddsjakt är att det inte finns någon annan lösning som är bättre för att förhindra skadorna eller problemen.
Vildsvin i jakt på föda kan orsaka stora skador för lantbruket och skyddsjagas därför i stor utsträckning
Skyddsjakt på enskilds initiativ
En del arter får dock jagas för att förebygga skador utan tillstånd, trots att det inte är jakttid. Denna typ av jakt kallas för skyddsjakt på enskilds initiativ. Exempel på skyddsjakt som kan bedrivas på enskilds initiativ är då ett rovdjur attackerar din hund och det är fara för hundens liv eller då vissa arter av gäss uppträder i flock om minst fem individer vid fält med oskördad gröda.
Det finns dock krav som måste vara uppfyllda, och i flera fall även en begränsning i tid för när denna typ av skyddsjakt får bedrivas. Reglerna är också olika beroende på län och kan dessutom ändras från år till år. Ibland krävs exempelvis jakträtt i området och ibland inte. Därför är det viktigt att noggrant läsa om vad som gäller innan du bedriver skyddsjakt utan tillstånd. Skyddsjakt på enskilds initiativ regleras i jaktförordningens bilaga 4.
Licensjakt
Licensjakt används främst för att begränsa rovdjursstammarnas (björn, varg, järv och lodjur) storlek. Licensjakt är normalt inte aktuellt om antalet djur skulle ligga under länets miniminivå. Licensjakt sker exempelvis utifrån kriterier baserade på inventeringsresultat, skadesituation, genetisk status, påverkan på jakt, lokala koncentrationer av arten samt hur länge det funnits revir i området.
Det antal djur som får jagas vid licensjakt och under vilken period jakten får ske är strikt reglerad.
Länsstyrelsen beslutar i regel om tillstånd för all licensjakt.
Licensjakt används främst för att begränsa rovdjursstammarnas storlek
Om du skjutit på/mot ett djur som gått från platsen ska du följa dessa anvisningar.
Om du jagar ensam är det även viktigt att du markerar skottplatsen för att underlätta ett eventuellt eftersök. Även vid gemensamhetsjakt är det viktigt att du markerar skottplatsen, men tänk på att du behöver ha jaktledarens tillstånd innan du får lämna ditt pass.
Försök att minnas hur det påskjutna djuret tecknade efter skottet och i vilken riktning det försvann
Ett klövvilt som blir påskjutet tecknar (reagerar) oftast på ett specifikt sätt. Det är dock inte ovanligt att ett påskjutet klövvilt går iväg utan att teckna, trots bra träff. Du kan alltså inte utesluta skadeskjutning enbart baserat på att djuret inte tecknade.
Hur ett klövvilt tecknar beror på var kulan träffar:
En träff i hjärtat eller lungorna brukar leda till att djuret tar ett språng, följt av en kort rusning, innan den faller omkull och dör.
En träff i ryggraden, hjärnan eller halskotpelaren leder ofta till en så kallad "knall och fall"-effekt. Om kulan däremot träffar lite högre och träffar ett taggutskott på ryggraden så kan djuret temporärt förlamas och därmed kollapsa för att en liten stund senare kvickna till och rusa därifrån. Ofta leder en träff i ett taggutskott på ryggraden till svåra eftersök och därför ska man alltid vara beredd att skjuta ett andra skott mot vilt som faller direkt.
En träff i buken leder ofta till att djuret skjuter rygg, kniper upp buken och sedan springer iväg. Det är ofta mycket svårt att se på gången om den är träffad eller ej. Ett bukskott som träffar i levern eller i njurarna leder till att djuret dör av förblödning, men det kan ta lång tid. En träff i bukhålan som inte skadar levern eller njurarna är ännu värre eftersom djuret kan leva mycket länge med denna skada.
En träff i benet brukar medföra att djuret faller omkull eller sjunker ihop. När det sedan reser sig brukar djuret ha en dålig gång, men det är inte alltid den har det. Ett benskott kan leda till ett mycket omständligt eftersök då djuret kan gå väldigt långt ifrån skottplatsen.
Till skillnad från de övriga klövviltsarterna så tecknar vildsvinen väldigt lite eller ingenting alls vid träff. Vildsvinet brukar bara rusa iväg med sprättande benrörelser. Undantaget denna regel är självfallet träffar i ryggraden, hjärnan eller halskotpelaren, då även vildsvinen faller direkt.
Ett påskjutet vildsvin tecknar i regel inte vid träff, utan rusar bara iväg med sprättande benrörelser
För att reglerna för eftersök ska träda i kraft måste man först fastställa att viltet faktiskt har skadeskjutits. För att kunna fastställa detta måste man vid en skottplatsundersökning eller i viltets flyktväg hitta exempelvis blod, snitthår, benflisor eller annat bevis på att viltet har träffats.
Innan eftersöket inleds bör man samla så mycket information från skottplatsen som man kan. Det är oftast skottplatsundersökningen som ger bäst information inför eftersöket. Man bör leta efter benbitar, tass- eller klövavtryck, avbrutna kvistar och blod. Viktigt är att notera färgen på blodet då det kan avslöja var djuret träffats.
Skottplatsen kan ge dig mycket användbar information inför eftersöket
När man undersöker skottplatsen så hittar man ofta mycket relevant information om var kulan träffade viltet.
Enligt jaktförordningen måste en eftersökshund finnas att tillgå på skottplatsen inom högst två timmar från påskjutningen vid jakt på björn, varg, järv, lo, älg, hjort, rådjur, mufflonfår eller vildsvin.
En eftersökshund är en hund som har tränats speciellt för ändamålet
Om man skadeskjuter ett vilt är man enligt lag skyldig att eftersöka det, oavsett storlek och viltart. Det är alltid skytten som är ansvarig för eftersöket, förutom vid gemensamhetsjakter efter älg, kronvilt och stora rovdjur då jaktledaren är ansvarig.
Ett eftersök pågår alltid tills man hittar det döda djuret, tills det har avlivats eller tills man kan vara helt säker på att djuret är oskadat. Att strunta i eftersöket eller att sköta det slarvigt kan leda till åtal för jaktbrott och vapenbeslag.
Vid eftersök efter ett skadeskjutet (påskjutet) djur så sätts många lagar och bestämmelser ur spel. Det viktigaste är att man hittar och avlivar det påskjutna djuret för att minimera dess lidande. I ett eftersök får man - om man kan motivera det - exempelvis:
Om du vid ett eftersök bryter mot jaktreglerna kan du i efterhand behöva motivera varför du gjorde som du gjorde.
Om du är osäker på vad du får och inte får göra vid eftersök ska du kontakta polisen.
Om du kan motivera det så får du använda belysning vid eftersök
Om skottet missar de vitala organen (lunga och hjärta) och istället träffar i levern eller andra delar av buken kan djuret ofta gå långt från skottplatsen och eftersök blir då oftast en nödvändighet. Detta innebär inte bara onödigt lidande för djuret utan leder även till försämrad köttkvalitet då innehållet från tarmar och mage förorenar bukhålan.
Eftersöket bör oftast inte inledas omedelbart på hjortdjur - en timme brukar vara en lämplig väntetid. Detta för att ge det påskjutna djuret lite tid på sig att ta så kallad sårlega (när djuret söker skydd och ligger stilla på ett och samma ställe). Av denna anledning ska du aldrig låta hunden jaga ett hjortdjur som gått vidare direkt efter skottillfället.
Väntetiden är ett bra tillfälle för jaktledningen att lugnt och metodiskt förbereda och planera eftersöket. Det kan även vara lämpligt att sätta ut passkyttar i den riktning man tror att det påskjutna viltet gått. En god kännedom om markområdet är avgörande för att lyckas med eftersöket.
Djur som tagit sårlega är först väldigt lättstötta, därför bör inte eftersöket påbörjas för tidigt
Om man vid ett eftersök på älg, hjort eller rådjur måste gå in på någon annans mark för att förfölja det påskjutna djuret så måste man snarast informera jakträttshavaren eller markägaren om detta. Om jakträttshavaren eller markägaren endast kan nås med svårighet, får man kontakta polisen istället.
Detta betyder inte per automatik att du aldrig får gå in på någon annans mark för att fullfölja ett eftersök innan du har kontaktat jakträttshavaren, markägaren eller polisen. I situationer där eftersöket riskerar att fördröjas i onödan för att du först ska uppfylla underrättelseskyldigheten - till exempel om du inte har täckning på din telefon eller slut på batteri - så är det motiverat att fullfölja eftersöket först då det är viktigast att minimera djurets lidande. Om du exempelvis ser det påskjutna djuret ligga skadat på andra sidan markgränsen ska djuret avfångas så snabbt som möjligt.
Om älg, hjort eller rådjur har skadats vid jakt på ett jaktområde och tar sig in på ett annat jaktområde, ska du snarast underrätta jakträttshavaren eller markägaren där
Även vid eftersök på övriga viltarter som gått in på någon annans mark så är det lämpligt, men inte obligatoriskt, att först kontakta jakträttshavaren, markägaren eller polisen.
Den andra jakträttshavaren får inte stoppa eftersöket, men kan erbjuda sig att hjälpa till eller att överta eftersöket. Även om man lämnar över eftersöket till en annan jakträttshavare så är det fortfarande det påskjutande jaktlagets skytt eller jaktledare som är ansvarig för eftersöket.
När man hittar det påskjutna/skadade djuret så bör man avfånga (avliva) det snabbt och smärtfritt. Klövvilt i sårlega avfångas med fångskott mot hjärnan eller halskotpelaren. I andra lägen än vid sårlega kan man också skjuta mot hjärta eller lungor.
Eftersom fångstskottet oftast sker på mycket nära håll måste du säkerställa att det inte finns någon risk för rikoschett innan du skjuter. Var även beredd på att smällen kommer att vara väldigt hög och att den kommer studsa tillbaka - skydda alltså dina öron.
Det röda fältet markerar halskotpelaren
Fågel och annat småvilt avfångar man oftast med ett slag med en påk mot nacken.
I Sverige består 3-4 % av all köttkonsumtion av viltkött. Förutom många arters säregna smak och textur så är kött från vilt dessutom oftast magrare än tamdjurskött, vilket gör att det håller längre när man fryser det.
När man fällt ett djur så är hanteringen av det avgörande för köttkvaliteten. Hygienen är det absolut viktigaste att tänka på. Du måste alltid anpassa ditt sätt att hantera djurkroppen beroende på var viltet fälls för att inte kompromissa med hygienen.
Många föredrar att passa (ta ut inälvorna) och sota (ta bort ändtarm och könsorgan) djuret i skogen för att sedan frakta det till en slaktbod för flåning, hängning och styckning. Men det går också att frakta djurkroppen intakt till en slaktbod eller att utföra alla moment i skogen. Vilken metod som är lämpligast beror på situationen och faktorer som temperatur, skottets placering, transportmöjligheter och viltslag.
Tillvaratagningen av hjortdjur kan antingen utföras i skogen eller i en slaktbod
Om det är kallt ute är det inte lika bråttom att passa djuret som vid varmare temperaturer. Vid sträng kyla kan det vara olämpligt att passa djuret i skogen eftersom djurkroppen då kan kylas ner för fort.
Om skottet har träffat i brösthålan behöver kroppen i regel inte passas omedelbart. Men om skottet har träffat i bukhålan bör djuret passas så snart som möjligt för att minimera risken för kontaminering. Detta är särskilt viktigt för vildsvin, som har en mer aggressiv bakterieflora i buken än många andra arter.
Om du måste släpa djurkroppen en längre sträcka genom lerig, blöt eller dammig terräng bör du avvakta med att passa djuret för att undvika onödig kontaminering. Om du däremot kan transportera djurkroppen utan risk för kontaminering går det utmärkt att passa djuret i skogen.
Ju mindre viltet är och ju magrare kött det har desto längre kan du vänta innan du behöver passa djuret. En hjort som träffats med ett skott i hjärta och lungor behöver exempelvis inte passas direkt eftersom dess relativt magra kött gör att nedbrytningsprocessen går långsammare.
Stora och feta vildsvin samt björn bör däremot passas och sotas så snart som möjligt. Deras feta kött i kombination med en aggressivare tarmflora gör att jäsningsprocesser kan starta snabbare, vilket kan göra köttet surt.
Ett handjur som fällts under brunsttid bör helst inte passas och sotas i skogen. Deras päls innehåller ofta mycket bakterier och andra föroreningar under denna period, vilket innebär att det krävs extra försiktighet och noggrannhet med hygien vid passning och sotning för att inte överföra smuts och bakterier till köttet.
Stora och feta vildsvin bör om möjligt passas och sotas direkt i skogen
När du transporterar en djurkropp från skogen är det viktigt att skydda den från smuts och bakterier. Mindre vilt kan läggas i bilen, men större vilt behöver oftast transporteras till slaktboden på ett släp eller flak.
En djurkropp som transporteras på ett öppet släp bör täckas med en presenning eller liknande för att undvika kontaminering av regn, vägdamm, lera och annan smuts. Tänk också på att många som inte jagar kan bli upprörda av att se döda djur, så försök alltid att dölja djurkroppen på allmänna platser.
Det är också viktigt att placera djurkroppen så att det blir bra luftcirkulation i kroppshålan under transporten, så att det varma köttet kan kylas ned. En nyfälld djurkropp ska dock inte kylas ned för mycket eller för snabbt. Om det är minusgrader ute kan köttet drabbas av kylsammandragning, vilket gör det segt och torrt. En tumregel är att köttets temperatur inte ska sjunka under 10 grader de första 10 timmarna.
När du hanterar ett fällt djur är det av yttersta vikt att ha rena händer - både i skogen och i slaktboden - för att minimera bakteriemängden på köttet. När du jobbar med ett fällt djur måste du alltså tvätta händerna regelbundet. Du kan med fördel använda engångsplasthandskar förutsatt att du kan byta handskar tillräckligt ofta.
Om du är förkyld, magsjuk, har sår på händerna eller liknande ska du helst undvika att flå eller stycka ett djur eftersom det ökar risken för bakterietillväxt. Det är rekommenderat att använda en vass kortbladig kniv när man hanterar döda djur, både för att få bättre kontroll och för att minska risken för att sticka hål på tarmarna i buken.
Du måste alltid anpassa ditt sätt att hantera djurkroppen beroende på var viltet fälls för att inte kompromissa med hygienen
Det första man ska göra är att passa djuret. Man gör detta för att kroppen ska kylas ner och för att förhindra att tarmbakterier växer in i muskulaturen. Det är viktigt att snabbt passa ett djur som träffats av ett bukskott eftersom bakterierikt maginnehåll annars kan komma i kontakt med bukhålan.
Man passar ett djur genom att lägga det på dess högra sida, om möjligt på mark som sluttar något, så att vom och tarmar enklare trillar/glider ut ur buken. Mindre hjortdjur och vildsvin kan vara lämpliga att passa hängandes, då faller inälvorna enkelt ut med hjälp av tyngdkraften.
Man börjar med att skära upp djuret bakifrån och skär sedan igenom skinn och bukvägg fram till bröstbenet. Man kan därefter ta tillfället i akt att sota djuret.
När man passar ett djur öppnar man upp det och tar ut inälvorna för att kroppen ska kylas ner och för att förhindra att tarmbakterier växer in i muskulaturen
När djuret passats är det viktigt att skapa luftcirkulation i den öppna kroppshålan så att köttet inte surnar. Är det minusgrader ute så måste man också ha i åtanke att den passade kroppen inte får kylas ner för snabbt. Köttet drabbas då av kylsammandragning, vilket gör det segt.
Undvik att spola djurkroppen med vatten eftersom det är stor risk att bakterier sprider sig med vattnet.
Det är rekommenderat att flå djuret medan djurkroppen är varm eftersom det är betydligt enklare då. När man fällt mindre vilt kan det dock vara bra att låta skinnet sitta kvar då det skyddar köttet från föroreningar och uttorkning.
Vissa flår och grovstyckar fortfarande djuret i skogen, men det är enklare och mer hygieniskt att frakta djuret till en slaktbod eller liknande innan man påbörjar den processen.
Om jakten sker för skinnets skull eller för trofén måste man tänka på att hantera skinnet rätt när man tar tillvara på djuret. Försök att följa hinnorna och att flå så mycket av djuret som möjligt genom att dra av skinnet. De flesta skadorna som uppstår på viltskinn sker på grund av slarv med kniven.
När du jagar med blyammunition är det viktigt att du skär bort köttet runt sårkanalen, alltså området där kulan har passerat genom djurkroppen, för att avlägsna skadliga små blyrester ur viltköttet. Detta kallas att skottrensa. Livsmedelsverket rekommenderar att man skär bort tio centimeter synligt opåverkat kött runt sårkanalen. Blyhagelskjutet vilt skottrensar du genom att plocka bort synligt hagel och skära bort påverkat eller blodsprängt kött.
Bly är en tungmetall, och det är därför viktigt att du destruerar det kontaminerade köttet så att inte andra djur får i sig blyfragmenten.
Det enklaste sättet att undvika bly i viltköttet är dock att använda blyfri ammunition.
När du flår ett hjortdjur ska du använda en vass kniv, följa hinnorna och dra av så mycket av skinnet som möjligt med handkraft
Djurkroppen bör sedan hänga en tid innan man styckar den. Anledningen till detta är för att köttet ska bli mörare och mer smakrikt. När köttet får hänga startar en kemisk process där köttets enzymer bryter ner bindväven i hinnor och muskler, vilket gör köttet mörare, och omvandlar proteiner till smakrika ämnen.
En bra tumregel för hur man på bästa sätt hänger ett djur oavsett art och storlek är att det ska hänga i 40 dygnsgrader. Exempelvis 10 dygn i 4 grader (10 x 4 = 40) eller 8 dygn i 5 grader (8 x 5 = 40). Tiden ska räknas från det att likstelheten har släppt. Likstelheten inträder inom de första timmarna efter att djuret dött och innebär att musklerna på det döda djuret låser sig så att kroppen blir helt stel i ett till två dygn.
Temperaturen ska helst vara runt 5 grader, alltså kylskåpskallt. Om det är för kallt (under 2 grader) blir inte köttet mört och om det är för varmt (över 10 grader) ökar risken för bakterie- och jästsvamptillväxt (förruttnelse).
Under varma perioder är det idealiskt att ha tillgång till ett kylrum för mörningsprocessen. Om du inte har tillgång till ett kylrum fungerar ett kylskåp bra, så länge viltet får plats i det. Om du inte har tillgång till ett lämpligt kylskåp kan du använda en fläkt för att reglera temperaturen i exempelvis ett garage eller uthus. Om du hänger djurkroppen i ett garage eller uthus är det viktigt att se till att insekter inte kan komma åt viltet, exempelvis genom att använda en viltsäck.
Djurkroppen bör hänga i en temperatur runt 5 grader
När det är dags att stycka köttet brukar man börja med en "grovstyckning" för att separera de olika delarna av djurkroppen från varandra. Därefter är det rekommenderat att göra en så kallad "anatomisk styckning". Detta innebär att man tar fram de olika muskelgrupperna (köttet) genom att i största möjliga mån följa musklernas hinnor utan att skada dem. Ibland måste man dock följa skelettet (benet) eller skära genom köttet istället.
Djurkroppens vikt utan inälvor, skalle, hud och underben kallas för djurets slaktvikt och är i regel 55 procent av dess levandevikt för hjortdjur. Det är denna vikt som är relevant när man delar köttet mellan jaktlagets medlemmar.
Om du misstänker att köttet angripits av bakterier så ska du tvätta djurkroppen på in- och utsidan med 20-procentig ättika.
Att stycka anatomiskt innebär att man tar fram de olika muskelgrupperna genom att i största möjliga mån följa musklernas hinnor utan att skada dem
Om du jagar mindre vilt så är utomhustemperaturen viktig för hur du bör hantera jaktbytet. En skjuten fågel bör exempelvis hanteras på olika sätt beroende på årstid och temperatur eftersom man vill att köttet ska kylas ned i rätt tempo.
Vid väldigt låga temperaturer är det rekommenderat att stoppa fåglarna i en väska, så att de inte kyls ned för fort, medan man vid högre temperaturer bör låta dem hänga i bältet. Att stoppa en skjuten fågel i en plastpåse i samband med varmare utomhustemperatur kan leda till att köttet jäser, vilket gör att det blir surt och smakar illa.
Jagar du fågel är det också i regel enklare att plocka fjädrarna medan kroppen är varm. Om du inte gör det så kan du vid ett senare tillfälle doppa fågeln i 70-gradigt vatten för att enklare kunna plocka den. Du kan även sveda fågeln, vilket innebär att du bränner bort dun och fjädrar med exempelvis en skärbrännare.
Fågelfjädrar är lättast att plocka medan kroppen är varm
Innan man passar en hare bör man tömma dess urinblåsa. Detta görs enklast genom att man håller djuret i frambenen/huvudet och klämmer på buken framför bäckenbenet. Urinblåsan känns som en rund boll i bakre delen av buken.
Genom att tömma urinblåsan säkerställer man att det inte kan rinna ut urin i bukhålan om blåsan går sönder.
Efter passningen kan man med fördel stoppa in grankvistar i buken på haren för att öka luftcirkulationen. Om det är riktigt kallt ute bör du dock inte göra detta eftersom haren då kyls ned för snabbt.
För att maximera köttets hållbarhet vid infrysning är det viktigt att frysa in köttet med så lite luft som möjligt. Bäst hållbarhet får du genom att vakuumförpacka köttet. Om du bara har möjlighet att frysa in köttet i vanliga fryspåsar bör först suga ut så mycket luft som möjligt och sedan försluta påsen noggrant.
Vakuumförpackat kött håller längre i frysen
Vilt som konsumeras av det egna hushållet behöver inte besiktigas. Om du däremot ska sälja ditt kött så måste det besiktigas innan det får säljas.
Vid en besiktning tittar de bland annat efter trikiner (små rundmaskar) som kan infektera människor och andra köttätande däggdjur. Trikiner finns främst hos vilda djur som vildsvin, björn, säl, varg, lodjur, räv, grävling och järv. Även om kött från dessa djurslag ska konsumeras i det egna hushållet så bör det först testas för trikiner.
Om du påträffar en död räv, grävling eller ett annat djur som kan bära på trikiner i naturen så bör du destruera djuret (exempelvis genom att elda upp kadavret) eftersom andra djur annars kan få i sig trikiner om de äter av den döda kroppen. Om du påträffar ett dött djur som ingår i Statens vilt, exempelvis björn och järv, så måste du däremot enligt lag kontakta polisen.
Av samma anledning ska du inte lämna kvar ett dött djur som kan bära på trikiner som du har fällt i skogen.
Bland vilt är trikiner vanligast hos vildsvin, björn, säl, varg, lodjur, räv, grävling och järv
Det är rekommenderat att avstå från att konsumera lever och njure från äldre hjortdjur då de kan innehålla höga halter av kadmium och andra tungmetaller.
Om du vill åldersbestämma en fälld hjort kan du titta på färg och nedslitning av tänderna samt klyva en tand och räkna årsringarna.
Testa dina kunskaper med ett gratis teoriprov. Provet fungerar på alla enheter och frågorna är utformade på samma sätt som på det riktiga teoriprovet.
Gör teoripluggandet roligare och lättare än någonsin och spela dig igenom hela jakteorin med vårt spel Jaktresan!
