Inledning

I naturen är i stort sett alla organismer sammanlänkade på ett eller annat sätt och tillsammans bildar de ett så kallat ekosystem. Läran om detta samspel kallas ekologi.

Alla levande varelser och den livsmiljö som finns inom ett visst område bildar tillsammans ett ekosystem

Som jägare är det viktigt att du lär dig om detta samspel och hur det ser ut på den plats där man bedriver jakt. Ett ekosystem ser ut och fungerar mycket olika på olika platser - speciellt i ett såpass avlångt och stort land som Sverige.

Alla ekosystem har en sak gemensamt - de är i ständig förändring och varje liten beståndsdel i en näringskedja som förändras påverkar nästa led. Eftersom vi alla ingår i ett ekosystem så blir konsekvensen ofta att en förändring av exempelvis väder, näringstillgång eller bytesdjur på en plats leder till att förändringar sker på andra platser.

Ekosystem är ofta mycket känsliga för vad som vi många gånger anser vara små förändringar. Ett bra exempel på detta är hur den marginella ökningen av koldioxid i atmosfären har stora konsekvenser på vårt klimat och som följd även på våra ekosystem.

När mängden koldioxid i atmosfären ökar så förstärks växthuseffekten, vilket i sin tur leder till att den globala medeltemperaturen stiger

Viltpopulationer

Alla viltpopulationer varierar i storlek över tid. En population är samtliga individer av en art som lever inom ett visst område vid en viss tid och är ett mycket viktigt begrepp att förstå som blivande jägare.

Hur en viltpopulation utvecklas över tid beror framförallt på populationstäthet, ålders- och könsfördelningen på populationen, mängden rovdjur (predatorer), tillgången på föda och hur hårda vintrarna är. Som jägare är det viktigt att anpassa avskjutningen så att man varken skjuter för många eller för få djur under jaktsäsongen.

En population är samtliga individer av en art som lever inom ett visst område vid en viss tid

Jaktsäsongen i Sverige omfattar i huvudsak hösten och vintern (augusti-februari). Detta beror främst på att de flesta jaktbara viltarterna föder sina ungar under våren eftersom det är mildare temperaturer då samt att tillgången på föda är som störst under sommaren. Tillgången på föda under sommarhalvåret gör även att djuren går upp mest i vikt då. Att jaga dem på hösten resulterar alltså i att jägare kan fälla mer muskulösa och kraftiga individer än vad de hade kunnat göra på exempelvis våren.

Viltpopulationers storlek mäts oftast i täthet. Med täthet menas antalet individer per ytenhet inom ett visst område, till exempel 10 vildsvin/100 hektar (ha). Vissa marker har högre täthet än andra eftersom de erbjuder bättre förutsättningar. Till exempel har områden med mer ungskogar högre tätheter av älg än andra områden eftersom ungskogar erbjuder mer näringsrik föda.

De flesta jaktbara viltarterna föder sina ungar under våren, älgkalvar föds exempelvis i slutet av maj och början av juni

Svenska arter

Många typiska svenska arter som, älg, björn, lo, skogshare och bäver är specialiserade för taigan - det barrskogsbälte som sträcker sig över norra halvklotet. Andra arter som dovhjort, fasan, fälthare och kanadagås har förts in av människan för att få bättre jakt.

Enligt Naturvårdsverket har cirka 800 landlevande och 100 vattenlevande arter som inte tillhör den ursprungliga svenska faunan etablerat sig i Sverige. Vissa har planterats ut medvetet för att förbättra jakt och fiske i olika marker, medan andra har spridits av misstag - framför allt på grund av den ökade sjöfarten. Exempel på sådana arter är signalkräfta och regnbågslax.

Dovhjort, fasan, fälthare och kanadagås har introducerats i Sverige för jaktens skull

Andra nytillkomna arter som mink och mårdhund har fötts upp i Skandinavien för deras pälsar. När de sedan rymt från sina inhägnader har de förvildats och visat sig trivas bra i Sverige. Dessa arter utgör både ett direkt hot och ett indirekt hot mot de ursprungliga svenska arterna eftersom de både jagar dem och konkurrerar ut dem genom att äta deras föda.

I Sverige har de mindre bytesdjuren som hare, gnagare och flera fågelarter en mycket hög reproduktionstakt och jaktens påverkan på dessa bestånd är ofta försumbar i förhållande till andra faktorer. Andra arter som exempelvis varg, björn och lo har en relativt låg reproduktionstakt och därför är jaktens konsekvenser på dessa populationer betydligt högre.

Varg har en relativt låg reproduktionstakt och påverkas därför mycket av jakt

Sambanden för hur en population av en viss art påverkas av dess omgivning är inte alltid självklar. Till exempel påverkas inte hönsfågelpopulationen i ett område alltid negativt av en hög population av rovdjur. Om det finns gott om smågnagare, som sorkar, behöver rovdjuren inte jaga hönsfåglar. Det betyder att mängden tillgängliga bytesdjur kan ha större påverkan på andra bytesdjurs populationer än antalet rovdjur i området.

Människans påverkan

Sverige anses vara ett glesbefolkat land med mycket obebodd skog och mark, men sanningen är att dessa obebodda marker i mångt och mycket ändå påverkas i allra högsta grad av oss människor. Nästan all skog är "onaturlig", det vill säga odlad skog där skogsmaskiner avverkar all skog med några decenniers mellanrum. Den odlade marken domineras av ett fåtal växter och de flesta diken vi har dränerar markerna runtomkring så att vi kan bedriva jordbruk och bygga vägar.

Under det senaste seklet har framför allt jordbruket genom torrläggningsföretag torrlagt en stor del av våtmarkerna i odlingslandskapet. Detta har slagit hårt mot fåglar, liksom många groddjur, insekter och växter. När dessa arter försvinner så söker sig inte andra djur till dessa platser i lika stor utsträckning som tidigare, eftersom det inte längre finns lika gott om föda där.

Även den väldigt glesbefolkade fjällvärlden används av renskötare som håller rovdjurspopulationen under sträng populationskontroll för att kunna använda fjällen som betesmarker för sina renar.

Människans direkta och indirekta påverkan på naturen är stor i Sverige, även i de mest glesbefolkade delarna

Biotoper

Miljön, eller biotopen, som en art lever i är helt avgörande för dess utveckling. En biotop är en typ av omgivning, med naturliga gränser, där vissa växt- och djursamhällen hör hemma. Biotopens speciella egenskaper gör att vissa organismer trivs bättre än andra och biotopen påverkar därför vilka djur och växter som lever i området.

Ensidiga biotoper inhyser mycket färre arter än varierade biotoper. I Sverige är kustlandskapen mer varierade än landskapen inåt landet och därmed inhyser de även fler arter. Våtmarker och andra biotoper med olika arter av träd blandat med buskar, snår, myrmark och döda träd som får ligga kvar och förmultna har också väldigt hög artrikedom.

Gränsen mellan olika terrängtyper, exempelvis mellan skogsmark och öppen mark, kallas för kantzonen och är uppskattad av många viltarter.

Varierade biotoper främjar artrikedomen

I de olika biotoperna lever organismerna i symbios med varandra. Den kanske mest väsentliga, men minst kända, symbiosen är mykorrhizan som består av svamptrådar (mycel) som växer ihop med trädens och andra växters rötter. Svamptrådarna lever i symbios med rötterna och förser träden och växterna med viktiga mineraler, medan de i gengäld får kolhydrater och näring från rötterna.

Detta osynliga samspel sker i den så kallade "förnan". Förnan är den översta decimetern mark, som består av svamptrådar, ruttnande växtdelar och andra mikroorganismer som alla är den del av detta ytterst väsentliga samspel som ger förutsättningar åt alla andra växt- och djurarter.

Jägaren

Vi människor är det överlägset vanligaste stora däggdjuret i Sverige och det är vi som ständigt förändrar och påfrestar naturen i en takt som saknar motstycke i jordens historia. Det är här jägaren kommer in i bilden – jägaren har nämligen en väldigt viktig ekologisk roll. Jägaren ska axla rollen som en balansskapare i ekosystemen, vars ursprungliga kretslopp och mekanismer satts ur spel av just oss människor.

Den ansvarsfulle och miljömässigt medvetne jägaren har en viktig funktion att fylla i dagens Sverige

Idag behövs jakten för att reglera vissa viltstammar som annars skulle bli för stora på grund av att det finns för få rovdjur. Utan jägare skulle dessa viltstammar utgöra en olägenhet och ökad fara för människan i form av mer skadegörelse på skog och jordbruk samt betydligt fler viltolyckor på vägarna. Viltstammarna skulle även drabbas av foderbrist och därmed svält.