Älgen är världens största nu levande hjortdjur och Sveriges största landlevande djur.

Älghanen kallas tjur eller oxe, honan kallas ko (en ko som ännu ej fött någon avkomma kallas kviga) och ungarna kallas för kalvar.

Älgar har ett välutvecklat luktsinne och en mycket god hörsel. Den kan vrida öronen 180 grader för att fokusera på en ljudkälla. De har däremot sämre syn och är dåliga på att upptäcka stillastående faror.

Utseende

Tjurar är i genomsnitt 20 % större än kor och känns igen på sina horn, grövre nackar och betydligt större hakskägg. Älgar i Norrland blir generellt större än älgar i södra Sverige.

För att könsbestämma en älg under alla årstider, även efter att tjuren fällt sina horn, kan man leta efter den ljusa pälsstrimman som älgkor har längs insidan av bakbenen och upp över skinkorna. Älgtjurar har däremot en mörk bakdel.

För att skilja unga djur från äldre bör man titta på huvudformen. Kalvar har ett mer kompakt utseende med kortare huvud och hals än vuxna djur. Under sin första sommar är de tydligt rödbruna, men under september-oktober, när vinterpälsen anläggs, övergår färgen till en mörkare gråbrun nyans. Typiskt för kalvar är också en yvig och ofta ljusare man.

För att skilja kvigor från äldre kor tittar man på kroppens och huvudets form. Kvigor har en slankare kropp med rakare rygg- och maglinjer samt ett kortare huvud. Äldre kor har en djupare svank i ryggen, ett längre och mer utsträckt huvud samt rundare kroppsformer.

För att skilja unga tjurar (1,5-6 år) från fullvuxna tjurar tittar man främst på kroppens och hornens storlek. Unga tjurar har en lättare kropp, vilket gör att bakdelen ser mindre ut i förhållande till bogpartiet. Halsen är också relativt smal och upplevs därför som längre än hos fullvuxna tjurar. Hornen varierar i storlek och taggantal beroende på horntyp, men hornen är mindre och klenare än hos fullvuxna tjurar.

Fullvuxna tjurar har en betydligt kraftigare och nästan fyrkantig kropp. Halsen är grov och upplevs därför som kort. Hornkronan är grövre och oftast fullt utvecklad med större utlägg (avståndet mellan hornens yttersta spetsar) och fler horntaggar.

Det är viktigt att göra en helhetsbedömning när man bedömer en älgtjurs ålder. Man kan inte enbart titta på hornens storlek och taggantal, eftersom unga tjurar ibland kan ha många taggar medan äldre tjurar kan ha en svagare hornuppsättning och bara ett fåtal taggar.

Horn

Formen och storleken på älgens horn är en statussymbol för tjurarna inför och under brunstperioden. Älgens horn kan vara av två olika typer: stång- eller grenhorn (cervina horn) och skovelhorn (palmata horn). Stånghorn har långa taggar medan skovelhorn är plattare och mer skovelformade till formen och har mindre taggar. Älgtjurar med stånghorn är vanligast i södra Sverige, medan älgtjurar med skovelhorn är vanligast i norra Sverige.

Älgtjuren fäller sina horn några månader efter brunsten, vanligtvis i januari–februari. Tidpunkten kan dock variera - äldre tjurar kan fälla sina horn redan i november, medan yngre tjurar kan göra det så sent som i mars. Nästan omedelbart efter hornen har fällts börjar de nya hornen växa ut. Medan hornen växer skyddas de av basthud (ett hårigt hudlager). När hornen är färdigutvecklade i augusti-september torkar basthuden. Älgtjuren fejar (skrapar) då bortbasthuden mot buskar och träd.

Tjurkalven börjar utveckla små, knappformade horn redan under sin första höst. Därefter växer hornen gradvis, påverkade av ålder, genetik, näringstillgång och livsmiljö. Älgtjurens horn når vanligtvis sin största storlek vid 6–12 års ålder, det är då den kallas "kapital". När älgtjuren blir äldre börjar hornen minska i både storlek och taggantal, då säger man att den "går på retur".

Ekologi

Älgar hävdar inte revir. De har däremot så kallade "hemområden" vilket är ett begränsat område där älgen väljer att leva under en viss tid. Älgtjurars områden tenderar att vara större än älgkors områden. I norra Sverige brukar älgar vandra mellan ett sommar- och ett vinterområde. Detta beror på att ju längre norrut och närmare fjällen älgarna är, desto mer varierar tillgången på föda mellan säsongerna.

Föda

Älgen är en idisslare och den huvudsakliga födan på sommaren är blad, skott och mindre kvistar av bland annat asp, sälg, rönn, ek och björk. Under vintern är det tallris, enris och kvistar av de tidigare nämnda lövträden som utgör menyn. Om snöförhållandena tillåter äter älgen även bärris och ljung på vintern.

Älgar söker sig gärna till uppväxande hyggen och kraftledningsgator för att beta, eftersom betet där finns i större mängd på bekväm höjd för älgen. Älgen orsakar även mer skador än något annat vilt på ungskog - främst på tall och björk - när de betar den.

Fortplantning

Älgkon brunstar (är mottaglig för befruktning) i slutet av september. Efter parningen är kon dräktig i 8 månader och föder vanligtvis 1-2 kalvar i maj-juni. Kalvarna stannar hos kon i ungefär ett år. En älgkalv väger cirka 10-15 kilo vid födseln.

Älgkvigor blir könsmogna vid ungefär två års ålder och föder sin första kalv när de är tre år gamla. Medelålders kor är mer fruktsamma än unga kor och är därmed viktigare för en älgstams populationsutveckling. Under år med ont om föda eller om älgkon är undernärd på grund av sjukdom så kan kon i vissa fall "stå över" att föda kalv.

Tjurarnas brunstbeteende pågår under en sammanhängande period på flera veckor medan kon bara är mottaglig för befruktning under ett dygn. Om hon inte befruktas kan hon brunsta igen först efter ungefär tre veckor.

Jakt

Den vanligaste dödsorsaken för svenska älgar är jakt, och på många håll i landet står jakten för 90 % av dödligheten hos älg.

Älg får bara jagas från och med en timme före solens uppgång till och med en timme efter solens nedgång. Under timmen efter solens nedgång får jakten endast bedrivas som vaktjakt eller smygjakt.

Minimikravet för vapen vid jakt på älg är kulvapen klass 1. Vapen tillhörande klass 1 är vad man i dagligt tal brukar kalla "älgstudsare".